En översättares funderingar

Det är fascinerande hur något som påstods skola förenkla och spara pengar kan förstöra så mycket. EU:S syfte med att ordna till föreskrifter och direktiv om upphandlingar var ju att dels förenkla och dels spara pengar åt skattebetalarna. Det är ju en fin tanke.
Problemet är bara att det inte fungerar. Reglerna har blivit så snåriga att många företag som svarar på upphandlingar hittar kryphål som gör att de sedan “misshandlar” sina underleverantörer. De lämnar tokbilliga bud, men den som i praktiken ska utföra jobbet får antingen sänkt ersättning eller måste jobba mer för samma ersättning (vilket gör att vi betalar mindre i skatt, så där förlorade vi skattepengar!). Här kommer min historia.

För ett år sedan, lite drygt, kom det e-brev från såväl befintliga uppdragsgivare som helt okända översättningsbyråer, som alla tänkte lämna in anbud på översättning av texter från EU-parlamentet till svenska. Vi som arbetat med detta ett tag är ju förstås eftertraktade, så “alla” ville ju ha med ens namn på sin lista. Det är nämligen så att de översättare som står på listan är de enda som får användas, om jag har förstått det rätt. De uppdragsgivare jag inte arbetat med tidigare fick jag ju förhandla om pris med. Så för några månader sedan blev det klart vilket företag som vunnit upphandlingen, och tyvärr blev det inte de som har haft uppdraget de senaste åren, utan ett annat företag, som inte gjort detta till svenska tidigare, och som ligger i Finland. Nu kom det plötsligt e-brev från dem om att det skulle tillämpas rabatter! Inom översättarvärlden finns det mjukvara som kan användas för att hålla ordning så att vi inte missar några meningar och så att vi kan se hur vi har översatt texter tidigare utan att behöva leta igenom hela datorn. Vissa saker i dessa mjukvaror händer det att vi tillfrågas om att ge rabatt för, men inte på den nivå som detta företag ville, det var helt otroliga siffror. Dessutom skickade de ett tiosidigt kontrakt som alla skulle skriva på. Problemet var dock inte bara ett med detta, utan flera. En sak var att de själva bröt mot reglerna för upphovsrätt som stod i upphandlingsunderlget, en annan att kontraktet tydligt var anpassat för anställda, inte för frilansare och än mindre för ekonomiska föreningar och aktiebolag. När jag och några kollegor påpekade detta, blev det kalla handen, här skulle inte en stavelse ändras (förutom rena stavfel, som det också innehöll).

Så, vad göra?

Jag har skickat e-brev till en svensk EU-parlamentariker om det hela och jag har vägrat att skriva på avtalet. Några andra kollegor har också vägrat, trots att vi skrev på den där listan för ett år sedan, så det ska bli intressant att se hur det här går – såvitt jag vet måste de ju använda oss åtminstone en gång. Lyckligtvis utgjorde dessa texter bara 10 till 15 % av min inkomst, så jag ska väl klara mig utan dem, men det känns frustrerande att det alls får gå till så här. Vår branschorganisation kan ju inte mycket göra heller, eftersom företaget har säte i Finland, men vi kanske får kontakta våra kollegor där.

Även en översättare måste vidga sina vyer – det är rent av väldigt nyttigt. Därför har jag gått med i ett par nätverk till, förutom Driftig.nu, det senaste året.

Det ena beror på att jag flyttade, och hamnade inom gränsen för Lilla Edets kommun. När kommunen där fick en ny näringslivsutvecklare började det hända saker, bland annat skapades LENK. Förkortningen, påkommen av undertecknad, står för Lilla Edets Nätverkande Kvinnor, och är en sorts underavdelning till Företagscentrum i kommunen. Där var jag igår på intressant företagarmässa och fick bland annat lära mig att Exportrådet kan hjälpa även mig, som bara säljer tjänster, att hitta nya kunder utomlands, samt att Göteborgs Universitets humaniststuderande tydligen vill skriva exjobb för översättningsbyråer. Minsann. Dessutom påstods att Beowulf var från Alvhem i Ale kommun, men det vill jag nog ha lite mer bevis för innan jag tror det.

Det andra nätverket gick jag med i för att jag gillar tanken bakom, och det är BNI, som står för Business Networking International, och introducerades i Sverige för sisådär 10 år sedan, precis innan årtusendeskiftet. Där hade vi igår en avspark för den nybildade gruppen BNI Hard Rock. På Hard Rock Café, överallt i världen, så samlar de in rockartisters alster, allt från skivomslag till klädesplagg, och visar upp på väggarna. I Göteborg sitter omslaget till Rolling Stones kända låt Paint it, black. Och ja, den ska stavas med kommatecken. Jag blev alldeles lycklig. När såg du senast ett skivomslag med ett kommatecken på? Möjligen ett tankstreck eller utropstecken, men inte komma!?
Sådana saker kan glädja en språknörd hela dagen.

Svenskan är fantastisk på att skapa nya verb. Inte enastående, men ändå fantastisk. Dagens ord blir därför att ‘ugna’. Det innebär att man lägger in något i ugnen som normalt sett inte brukar läggas in där, för att till exempel laga det. Exemplet är taget från en internetforum där en person lagt in moderkortet från sin dator i ugnen och på så vis fått det att fungera igen. En annan person hade gjort på samma sätt med delar från en spelkonsol.

Ordet ska alltså absolut skiljas från att ‘baka’, då man lägger in saker som mer normalt läggs i ugn, som degar, kaksmet eller rentav keramik.

De senaste dagarnas språkfråga har rört fenomenet fikabröd. På Norrtäljes bästa ställe hörde jag ett barn säga till sin mamma “… och bulla!”, varpå mamman upprepade ordet. Lite efterforskningar bland bekanta säger att det ordet, med -a på slutet, i de flesta fall är ett kollektivum, parallellt med fika. Man skulle kunna säga “fikor” eller “bullor”, men det gör man inte i det här fallet.

En norrlänning hävdade dock att ordet kunde användas som pluralform enbart, helt enkelt som “bullar” fast man tagit bort -r i slutet.

Kollektiva ord är intressanta, och konstruktionen att ta en till synes feminin ändelse som -a (den är ju egentligen bara första deklinationen, men det råkar sammanfalla med en massa feminina ord i svenskan) är ett gammalt beprövat sätt att göra kollektiver i indoeuropeiska språk (vilket t.ex. den här gamla artikeln från 1948 av Sturtevant beskriver).

Vore intressant att få veta vad läsarna säger. För mer info om kollektiva ord kan man läsa denna engelska Wikipedia-artikel. Tyvärr finns ingen på svenska än.

Som en fortsättning på senaste inlägget vill jag dela med mig av min tecknade kollega Mox‘ senaste projekt:

Det är fascinerande med vad man anser sig klara av och inte. Som bekant ska Victoria och Daniel (behöver jag ens säga några titlar eller efternamn?) gifta sig till sommaren. Då har, enligt många århundradens, för att inte säga årtusendens, tradition, ett antal poeter tillfrågats om att bidra med kärleksdikter. En snabb internetsökning (eftersom mitt minne sviker) ger mig till exempel “Dikt till en brudgum” som ska ha skrivits till kung Shu-sin i Sumerien för sådär fyra tusen år sedan, enligt boken The Goddess and the God: A Synthesis av Lorie Odegaard.

Ett antal poeter har nu, i Sverige av idag, tackat nej, närmare bestämt (hävdar DN) två tredjedelar av de tillfrågade. De som svarar nej på DN:s sida argumenterar oftare än inte med att de (eller frun, som i en viss Görans fall) är republikaner. Jag skulle gärna vilja veta motsvarande information från till exempel Henrik VIII:s första bröllop, eller varför inte när Kleopatra gifte sig en gång i tiden, eller Shu-sins exempel ovan. För att fenomenet alltid funnits, så länge vi haft hövdingar och kungliga familjer, är klart, även om det förr oftare var en viss poet som fick skriva allt kungahuset behövde. På svenska kallas den personen för hovpoet, på engelska Poet Laureate (ja, ofta med versaler!), d.v.s. lagerkrönt diktare. När prins Charles skulle gifta sig med sin Camilla för några år sedan, så blev det debatt i brittiska tidningar liknande den nuvarande i DN, se t.ex. the Telegraphs artikel här.

Men åter till vad man kan åta sig. Som översättare händer det emellanåt (ja, även efter 9 års erfarenhet) att man får ett uppdrag som man direkt ser att man inte kan göra. Då säger man nästan som exempelvis Magnus William-Olsson i DN:s enkät: “nej, det går inte på beställning”. Men ibland ser det först ut som om det är något man klarar, vid en snabb genomläsning, och så säger man ja till det. När man sedan sitter där, mitt i det hela och inser att nej, det här är inte alls sådant jag är bra på, vad gör man då? Jo, som översättare kan man ta till sitt nätverk. Precis som Driftig.nu är ett nätverk för kvinnliga företagare i allmänhet, är till exempel SFÖ, Sveriges Facköversättarförening, ett nätverk för facköversättare i allmänhet. Det finns en e-postlista som man då kan ansluta sig till och där hittar vi alla experter ni kan tänka er. Senast var det en som fick hjälp med instrumentdelar, en annan gång har jag själv fått hjälp att tolka en nederländsk läkarsekreterares skrivfel. Så allt verkar kunna lösas med hjälp av nätverk. Sedan kan man ju be någon som kan ämnet att granska det hela i efterhand, om tid och pengar finns till det.

Nu blir det ju ett litet nätverk med diktare som väl skriver kärleksdikter till brudparet, trots allt, men reaktionerna var intressanta, ur ett historiskt perspektiv inte minst.

Som översättare och korrekturläsare måste man vara väldigt noga med sina standarder. Det gäller inte bara hur man själv arbetar, utan även hur andra formulerar sig. I Sverige har vi sedan länge ett institut för standarder, som numera förkortas SIS, men kallas Swedish Standards Institute (hm, vad står det i nya språklagen om det?). Deras standarder motsvaras av bl.a. europeiska standarder på gemensam EU-nivå, och andra nationella standarder över världen.

Nu i juletid kan det bli många gräl därhemma om hur ljusen i adventsstaken ska brännas, huruvida man får ha en badanka istället för jesusbarnet i krubban och annat. Som tur är kan då SIS ge svar på alla frågor man kan ha. Det tråkiga är att deras säkert eminenta bok Julhandboken är upphävd, och man måste ringa dem för att få köpa den. Den kostar dock nästan ingenting jämfört med de flesta standarder, antagligen för att det bör finnas i varje svenskt hem, så ring dem idag och be att få deras restexemplar.

I sommar blev det en skön tågresa, nattåg direkt från Köpenhamn till Utrecht i Nederländerna.
Där var det fortbildning i form av samtal, tidnignsläsande och rundvandringar som hägrade, samt allmänt cafébesökande (där jag bl.a. lyckades få scones med lingonsylt!).
För bloggens vidkommande var nog skylten på tågtoaletten det mest intressanta – på engelska är det tydligen ingen idé att vädja till folk om den gyllene regeln (var mot andra som du vill att de ska vara mot dig), utan för att engelsmän ska påverkas, måste man tydligen be dem vara artiga.

Mycket intressant som översättningsfenomen.

 Hamnade på en guidad tur runt Olidans kraftstation i Trollhättan häromdagen, och såg en oväntad användning av ordet “fridlyst” (se bild). En sökning i SAOB ger vid handen att användningen följer ordboken, men inte verkar så vanlig. En corpussökning skulle säkert ge säkrare svar.

Via den förnämliga Lingvistbloggen fick jag idag tips om en bra artikel på danska. Den handlar om Sacha Baron Cohen och hans senaste film, Brüno, som alltså skrivs med det vi ofta kallar tyskt y.

Läsaren har säkert sett den rätt hemska affischen på sta’n, den där Bruno (för så uttalar han namnet) står i något som i alla fall liknar ett rapsfält och försöker ha … tja, en sängkammarblick eller något.

Poängen är här i alla fall omljudens vara och icke-vara, eller mellanting, som här, där namnet Bruno stavas med ü, även om personen som bär namnet inte ens uttalar det “bryno”.

Läs mer på Danmarks Sprogmuseums blogg