En översättares funderingar

De senaste dagarnas språkfråga har rört fenomenet fikabröd. På Norrtäljes bästa ställe hörde jag ett barn säga till sin mamma “… och bulla!”, varpå mamman upprepade ordet. Lite efterforskningar bland bekanta säger att det ordet, med -a på slutet, i de flesta fall är ett kollektivum, parallellt med fika. Man skulle kunna säga “fikor” eller “bullor”, men det gör man inte i det här fallet.

En norrlänning hävdade dock att ordet kunde användas som pluralform enbart, helt enkelt som “bullar” fast man tagit bort -r i slutet.

Kollektiva ord är intressanta, och konstruktionen att ta en till synes feminin ändelse som -a (den är ju egentligen bara första deklinationen, men det råkar sammanfalla med en massa feminina ord i svenskan) är ett gammalt beprövat sätt att göra kollektiver i indoeuropeiska språk (vilket t.ex. den här gamla artikeln från 1948 av Sturtevant beskriver).

Vore intressant att få veta vad läsarna säger. För mer info om kollektiva ord kan man läsa denna engelska Wikipedia-artikel. Tyvärr finns ingen på svenska än.

Som en fortsättning på senaste inlägget vill jag dela med mig av min tecknade kollega Mox‘ senaste projekt:

Det är fascinerande med vad man anser sig klara av och inte. Som bekant ska Victoria och Daniel (behöver jag ens säga några titlar eller efternamn?) gifta sig till sommaren. Då har, enligt många århundradens, för att inte säga årtusendens, tradition, ett antal poeter tillfrågats om att bidra med kärleksdikter. En snabb internetsökning (eftersom mitt minne sviker) ger mig till exempel “Dikt till en brudgum” som ska ha skrivits till kung Shu-sin i Sumerien för sådär fyra tusen år sedan, enligt boken The Goddess and the God: A Synthesis av Lorie Odegaard.

Ett antal poeter har nu, i Sverige av idag, tackat nej, närmare bestämt (hävdar DN) två tredjedelar av de tillfrågade. De som svarar nej på DN:s sida argumenterar oftare än inte med att de (eller frun, som i en viss Görans fall) är republikaner. Jag skulle gärna vilja veta motsvarande information från till exempel Henrik VIII:s första bröllop, eller varför inte när Kleopatra gifte sig en gång i tiden, eller Shu-sins exempel ovan. För att fenomenet alltid funnits, så länge vi haft hövdingar och kungliga familjer, är klart, även om det förr oftare var en viss poet som fick skriva allt kungahuset behövde. På svenska kallas den personen för hovpoet, på engelska Poet Laureate (ja, ofta med versaler!), d.v.s. lagerkrönt diktare. När prins Charles skulle gifta sig med sin Camilla för några år sedan, så blev det debatt i brittiska tidningar liknande den nuvarande i DN, se t.ex. the Telegraphs artikel här.

Men åter till vad man kan åta sig. Som översättare händer det emellanåt (ja, även efter 9 års erfarenhet) att man får ett uppdrag som man direkt ser att man inte kan göra. Då säger man nästan som exempelvis Magnus William-Olsson i DN:s enkät: “nej, det går inte på beställning”. Men ibland ser det först ut som om det är något man klarar, vid en snabb genomläsning, och så säger man ja till det. När man sedan sitter där, mitt i det hela och inser att nej, det här är inte alls sådant jag är bra på, vad gör man då? Jo, som översättare kan man ta till sitt nätverk. Precis som Driftig.nu är ett nätverk för kvinnliga företagare i allmänhet, är till exempel SFÖ, Sveriges Facköversättarförening, ett nätverk för facköversättare i allmänhet. Det finns en e-postlista som man då kan ansluta sig till och där hittar vi alla experter ni kan tänka er. Senast var det en som fick hjälp med instrumentdelar, en annan gång har jag själv fått hjälp att tolka en nederländsk läkarsekreterares skrivfel. Så allt verkar kunna lösas med hjälp av nätverk. Sedan kan man ju be någon som kan ämnet att granska det hela i efterhand, om tid och pengar finns till det.

Nu blir det ju ett litet nätverk med diktare som väl skriver kärleksdikter till brudparet, trots allt, men reaktionerna var intressanta, ur ett historiskt perspektiv inte minst.

Som översättare och korrekturläsare måste man vara väldigt noga med sina standarder. Det gäller inte bara hur man själv arbetar, utan även hur andra formulerar sig. I Sverige har vi sedan länge ett institut för standarder, som numera förkortas SIS, men kallas Swedish Standards Institute (hm, vad står det i nya språklagen om det?). Deras standarder motsvaras av bl.a. europeiska standarder på gemensam EU-nivå, och andra nationella standarder över världen.

Nu i juletid kan det bli många gräl därhemma om hur ljusen i adventsstaken ska brännas, huruvida man får ha en badanka istället för jesusbarnet i krubban och annat. Som tur är kan då SIS ge svar på alla frågor man kan ha. Det tråkiga är att deras säkert eminenta bok Julhandboken är upphävd, och man måste ringa dem för att få köpa den. Den kostar dock nästan ingenting jämfört med de flesta standarder, antagligen för att det bör finnas i varje svenskt hem, så ring dem idag och be att få deras restexemplar.

I sommar blev det en skön tågresa, nattåg direkt från Köpenhamn till Utrecht i Nederländerna.
Där var det fortbildning i form av samtal, tidnignsläsande och rundvandringar som hägrade, samt allmänt cafébesökande (där jag bl.a. lyckades få scones med lingonsylt!).
För bloggens vidkommande var nog skylten på tågtoaletten det mest intressanta – på engelska är det tydligen ingen idé att vädja till folk om den gyllene regeln (var mot andra som du vill att de ska vara mot dig), utan för att engelsmän ska påverkas, måste man tydligen be dem vara artiga.

Mycket intressant som översättningsfenomen.

 Hamnade på en guidad tur runt Olidans kraftstation i Trollhättan häromdagen, och såg en oväntad användning av ordet “fridlyst” (se bild). En sökning i SAOB ger vid handen att användningen följer ordboken, men inte verkar så vanlig. En corpussökning skulle säkert ge säkrare svar.

Via den förnämliga Lingvistbloggen fick jag idag tips om en bra artikel på danska. Den handlar om Sacha Baron Cohen och hans senaste film, Brüno, som alltså skrivs med det vi ofta kallar tyskt y.

Läsaren har säkert sett den rätt hemska affischen på sta’n, den där Bruno (för så uttalar han namnet) står i något som i alla fall liknar ett rapsfält och försöker ha … tja, en sängkammarblick eller något.

Poängen är här i alla fall omljudens vara och icke-vara, eller mellanting, som här, där namnet Bruno stavas med ü, även om personen som bär namnet inte ens uttalar det “bryno”.

Läs mer på Danmarks Sprogmuseums blogg

Jag läste om innehållet i DN:s artikel först på facebook imorse, och för en språkintresserad kattvän är det onekligen intressant. Det som publicerats av forskningen är att katten spinner mer ihållande och i en annan ton när den vill ha mat än när den bara gosar.

Katten som bor hos mig spinner mycket riktigt annorlunda, jag skulle säga snarast mörkare, på morgonen i de fall jag inte lyckats ge den mat tillräckligt sent, utan den är hungrig redan när, eller innan, jag går upp. Nu blir det till att undersöka detta närmare de kommande dagarna: exakt HUR spinner han egentligen?

Ett av den senaste månadens nya ord är tethering.
Ordet började förekomma oftare i etern runt den 17 juni, när iphones tredje operativsystem, 3.0, släpptes. Ordet har tidigare mest använts av bönder och tydligen (enligt flygplansordlistan jag har) i flygplanssammanhang. Det betyder tjudra och betyder numera att tjudra fast sin telefon med internetuppkoppling till sin dator via USB-kabel eller blåtand.

Jag undrar om det kommer få heta tjudra på svenska, trots det tråkiga “internetdelning” som står i alla svenska iphoner, eller vad det allmänna uttrycket blir. Läsarna uppmanas glatt stödja tjudrandet!

Sedan förra sommaren har jag en iPhone. Eftersom jag varit mac-användare sedan jag började hantera datorer, så kändes det inte som någon statusgrej i första hand, utan som “äntligen-en-telefon-som-synkar-med-datorn-utan-att-strula!!!”, vilket också stämmer. Men det jag inte visste först, var hur många fantiastiska språkverktyg som den lilla manicken skulle ha. Dels har den smidig(are än SonyEricsson) tillgång till andra språks tangentbord och ordlistor, så jag kan skicka danska, engelska och nederländska sms utan att gå in i någon meny och ändra inställningar, dels finns det många s.k. applikationer (de borde kallas program, som de gör på datorn, men icke) som är till för oss språknördar. Världens bästa engelska ordbok, t.ex., “the American Heritage Dictionary”, med indo-europeiska rötter och allt, eller en grekisk, latin- eller varför inte ango-saxisk ordbok!? De är såklart bara mellan engelska och respektive språk, men det får man leva med om man inte orkar göra en själv.

Det finns en del ordböcker mellan svenska och andra språk, men de har ofta jämförelsevis få ord, så jag väntar gärna. Den dag SAOB finns som iPhone-applikation ser jag fram emot!

En annan fascinerande sorts kommunikation är ju smileys. De började drumla in i våra liv under sent 1990-tal och hade sin höjdpunkt snart därefter, när det t.o.m. gavs ut “ordböcker” om dem och allt. Nu verkjar de snarast vara på tillbakagång, i alla fall bland västvärldenss unga. Jag har på flera ställen sett uttalanden som att “äh, det är ju bara folk över 30 som använder smileys!”, och det stämmer kanske. Men apropå iPhone hade MacWorld (en av de bättre källorna till Mac-kunskap i Sverige) en artikel, Så enkelt får du smileys i din iPhone, om hur man kan få fram en hel drôs smileys som bara har aktiverats för den japanska marknaden. Denna lilla manick, som för övrigt sedan senaste mjukvaruuppdateringen även funkar som mobilt “bred”band, har hur mycket som helst i sig, känns det som. Självklart är det en massa saker de kunde förbättrat, men jag är ändå ohejdat förtjust i min lilla lexikon/telefon/musikspelare-manick.